.
.
.

Nu har det börjat.

Min vandring till en bättre, lättare och mindre smärtfylld vardag.

Det har varit tufft psykiskt och fysiskt.

Ledsamt samtidigt lättande.

Att få en stöttning och råd gör det lättare.

Äntligen få den hjälp man behöver så man kan ta sig fram.

Trots att det är på gränsen till gråt så kämpar jag på. Visste inte att det skulle ta så styggt på kroppen, om inte annat hur styggt det skulle ta på psyket.

Jag får tacka min vackra. Hon står ut med mig när jag kommer hem och är som ett utskitet äpple. När det inte finns en kraft kvar. När tröttheten slår en medvetslös. När smärtat är nära till outhärdlig. När gnället och pratet är det enda som hörs. Då är hon vid min sida, ger mig sin kärlek. Ger sitt tålamod, lyssnar och förstår.

Det dåliga samvetet gnager vidare. Samtidigt som jag vet att det kommer bli bättre. Vill att hon ska ha det bra och det kommer det bli nu. Jag ska bli som ny. Få en ny kraft och jag ska vara mer medveten om min kropp.

Jag får lära mig mina gränser.

Balans.

Styrka.

.

.

.

 

Thank you for loving me.