känner inte igen mig själv. har blivit något så otroligt självisk. hur kunde det bli så? brukade bry mig men nu känner jag att jag försöker ta åt mig. ha det för mig själv. eller så är det så att jag kanske är besviken, trodde att jag betydde mer. men det där fick mig att börja fundera. vet att det finns problem. mycket medveten om det. kan vara därför det dras undan framför mina ögon. inte vet jag. men känslan att vara självisk är inte trevlig. trodde mer om mig. men det blev som ett njurslag. vet inte ens hur jag ska tänka för jag vet att min mun kan gå i ett. inget jag gillar heller. jag är ego. ja jo I know.
det är för mycket känslor. jag gillar inte känslor, det är dom jag försöker stoppa undan och när jag väl lyckas så är dom där och spökar igen. helgen fick mig att tänka. så ensamt. jag vet inte vart jag ska fly. jag vill inte vara ivägen mer, någon slags börda som jag känner mig som. därav varför jag inte ska vara involverad mer.
det finns dom få som jag vill prata med. borta. jag har säkert själv lyckas stöta ifrån dom. crap.
nu vill jag bara spy ur mig det så jag kan sluta känna det.
jag vet inte om jag vill att detta ska läsas eller vara något dolt. jag är tveksam till blottning av själen och få bör få se skiten. jag är inte stabil. jag vet inte hur det bör se ut om ett tag. finns ingen början bara ett slut. snarare en massa slut.
senaste månaderna har det dragits undan. det som kittlade gott i magen. men jag har det som var ett lyft kvar. ett tag till iallafall. för mycket saker för få att visa.
det som kunde funkat, blev en pöl. lika fort som det kunnat lyfta och skina. jag som faktiskt var beredd på att ge det en chans. öppna och berätta. men alltid ska det vara något. som vanligt kom karma och bet mig. det roade mig en stund. en gnutta av härlighet. nog av depp blogg som det har en tedens att bli.
take care!
