.
.
Operationen gick bra. Jag tror att jag kan känna skillnad, eller det gör jag. Men någonstans trodde jag såklart att smärtan skulle helt försvinna och att jag skulle leva ett normalt liv utan smärta. Men tji fick jag. Jag har såklart ont fortfarande, även om det inte är lika illa, men det stör mig fortfarande.
Jag gick på med dunder och brak så fort jag fick börja jobba igen. 100 % vad annars?
Jag tycker det är så himla roligt att jobba och få den sociala biten för otroligt mycket för mitt mående. Men smärtan som blir när jag tar det lugnt och varvar ner är inte speciellt underhållande. Jag har sådan tur som har Jennie, min skatt. Hon har tagit så otroligt bra hand om mig det senaste halvåret. Hon gör det alltid men hade inte klarat det utan henne. Behovet efter operationen var stort. Behövde hjälp med precis allt. Jag kunde iaf gå på toa själv men allt det andra fick hon göra.
Hon är så stark. Jag fattar inte hur hon klarar det, jobba och ta hand om mig heltid. Inte en suck hon gjorde, inte ett hårt ord mot mig. Hon gav hela sitt jag till mig, och jag tog girigt emot. Hon förtjänar allt bra i livet, det gör hon, min vackra. Som jag älskar henne, går inte att skriva i ord.
Men nu är jag som sagt på benen igen och förhoppningsvis blir det bättre snart, försöker kämpa på och jag tror faktiskt att jag kommer att klara det.

Snart åker vi, det ska bli så skönt. Även om det bara är en liten stund så är det iaf till värmen och lediga dagar tillsammans.
Jag längtar. Efter det är det inte långt kvar tills semestern, ännu bättre. Då är det fyra veckor ihop med min kärlek.
.
.
.

Basterd child that  I am.

You can see it, in my swagger.