Sommar

Nu vart det sådär mycket igen.
Jag har beslut att ta, saker som inte går vägen och en kropp som inte riktigt känns som att den tillhör mig.

Har svärisarna på besök, dom har varit och firat sin 40-års bröllopsdag i Rom. Jag har fått utfodra dom, tittat på kort medans Jennie är på jobbet, mysigt att ha lite kvalitetstid med dom.
Låter så underbart, fira 40 år som gifta. Jag hoppas att jag om min kärlek får uppleva det, borde inte vara en omöjlighet för jag antar att jag kommer blir 65 och vi ska dö ihop så vi kanske kan fira 50 år tillochmed! Fantastiskt!

Vill ha med en liten notis om mitt jobb också. Den som säger att det inte är tufft att jobba inom vården ska antingen byta jobb eller testa det någon gång. För det tar på krafterna att bara ge och ge utan att få eller kunna kräva något tillbaka. De flesta är ändå där av samma anledning som jag, för att man bryr sig. Men ibland blir man bara trött. Så otroligt trött av att ge av sig själv och alltid försöka vara på topp. För man går runt med rätt många personligheter för att kunna anpassa sig för allas behov och sätt. För alla är olika och kräver olika sorters vård, och jag är där för att dom ska må bra och egentligen inget annat. Det är inte för min skull och mitt bra mående som jag traskar runt där fortfarande, hade fallet varit så hade jag bytt jobb för längesedan. För det tar på kropp och själ. Att kröka en rygg, sitta på huk, vända sig utochin för en annan människa, för flera människor rättare sagt är fysiskt och psykiskt påfrestande. Detta skriver jag inte för att klaga utan för att det är så jag känner. Älskar mitt jobb och det kan i många fall ge mig något, något gott. Något som är gott för själen. Jag somnar alltid gott när jag kommer hem och det säger mycket.

Min kropp, den ser lite annorlunda ut. Eller rätt mycket annorlunda. Är inte samma Liz längre. Svårt när man inte känner igen sig. När man blir stolt men i samma veva otroligt ledsen. Man kämpar men kan inte se det positiva. För jag skäms, jag mår illa och jag vill helst av allt bara gömma mig. Folk tror inte att det är så illa förens dom ser, för det är klart att det är svårt att föreställa sig. Jag förstår detta, men man får ta mig på allvar med. Detta är svårt, eftersom jag är otroligt stolt över min prestation. Jag har lyckats med det jag inte trodde var möjligt, jag kan ge mig den där klappen nu.

 

02:03:14:08:05

Det som är kvar sen är stunden äntligen inne.

Den ska delas med nära och kära.

Med min endaste finaste kärlek.

 

I'm a wolf in sheep's clothing

Inser att det dröjer mellan varje inlägg. Det är inte för att jag inte har saker att skriva, för tro mig jag har mycket som vill ut på pränt, men vet bara inte hur alla tankar ska komma ut.
Snart är det semestertider igen, detta ser vi fram emot. Det blir jag och älskling, alla planer är i full gång och jag väntar med spänning. Sådan otrolig lycka. Vi firade två år för några veckor sedan, tiden går fort när man har roligt. Det är med henne min framtid ligger, och det känns verkligen så roligt och tryggt.

Blir trött så fort jag skriver, vet inte vad som hänt. Känner mig lite oföretagsam, orkar inte riktigt engagera mig. Tror att min hjärna satt på autopiloten fram till semestern. Travar på i samma spår på jobbet, inte mycket annorlunda, kanske lite sämre men jag trivs för det mesta med mina kollegor. Vi är bara människor och det ska man tydligen ha övereende med. HAHA börjar det där bittra krypa fram igen, försöker stay positive men det är inte alltid det lättaste. Lättare att skriva om det negativa än att ta fram det som är bra, antar att det är det som vill avlastas från hjärtat. Det där mysiga och glada får så gärna stanna kvar här, långt inne.
Funderar på vad nästa steg i livet är. Kanske infinner sig orken att ta tag i skolan eller så är jag kvar på jobbet ett tag till, är ändå en slags trygghet. Vet vad jag ska göra och hur jag ska göra det.

 

Jennie Svensson, min kärlek.

Livet är vårat tillsammans.

Vi har världen framför våra fötter

och tillsammans blir allt perfekt.

 

Lets go home,

I wanna make love to you.