Sommar

.
.
.
Då har vi äntligen flyttat, blev inte riktigt som vi tänkte oss men detta blir bra med.
Skönt med något nytt, ett helt nytt läge och större. Vi är ett bra team jag och min kärlek. Vi behöver inte bråka om saker utan vi gör det vi kan och båda två kämpar på.
Vi kommer få så fint, det har vi iofs redan.

Semester, den där veckan blev inte heller som vi hade tänkt oss. Dom där känslorna man hade när man var liten kom tillbaka. Där självförtroende var i bott. Rädslan för att göra fel var alltid konstant och den kom krypandes tillbaka. Kuvad tror jag nästan att rätt ord kan vara.
Jag ser nu varför jag har varit och är som jag är. Många saker kom till klarhet, någonstans är det lite skönt att ha fått rett ut varför. Vissa saker kan man skylla över på andra. Vuxna gör mer skada mot barn än vad dom tror, allt är säkert inte medvetet men vissa saker måste man veta om att man gör. Att trycka ner ett barn och få den att tro att den inte är värd något eller duktig är inte okej.
Jag har många sidor kvar att arbeta med, jag har kommit långt i att bygga upp ett självförtroende och ändå tycka att jag duger och kan saker, men på den veckan lyckades det rasera och få mig att känna mig dum. Jag hatar känslan av att känna mig dum.
Jag hatar lika mycket den där känslan att jag inte vill göra någon arg, ledsen eller besviken när personer som borde vara mig nära gör mig det konstant. Att inte kunna säga ifrån utan bara svälja skiten, det är inte riktigt så jag är längre men då, jag svalde och teg.
Den vuxna borde ta på sig vuxenrollen och säga hur denne känner. Berätta att du inte bryr dig, att du inte är intresserad istället för att visa det och tiga. Låt inte mig behöva göra slut. Jag är inte den som har satt mig till världen. Jag ber inte om stödet. Men jag vill veta att det finns där om jag behöver.
Varför ska jag behöva vara den vuxna? Det är så mycket känslor som kommer nu, det vara väller fram. Det blir massa ordbajs för jag vet inte hur jag ska få ner dom i ord, eller hur jag ska kunna sortera. Jag är bara så besviken, så ledsen och så jävla arg. Arg för att jag låter det krypa inpå och ta fram dom fula sidorna. Besviken för att jag inte betyder något. Ledsen för att jag blir ignorerad.
Jag måste vara den som gör slut.

Men snart kommer värmen, vi får en ny start jag och min lilla familj. Vi ska njuta och bara vara med varandra, ingen stress.
Jennie, jag älskar dig. Tack för att du ALLTID står vid min sida, att du tar hand om mig när allt blir för mycket. Psykiskt och fysiskt. Du är den bästa som finns, utan dig är jag inget. Du ger mig så mycket värme och kärlek Du är så otroligt stark och klok. Att du är min fru är som en dröm som slagit in. DU och JAG för alltid! Genom allt ska jag stå vid din sida. Hålla din hand och ge dig allt du vill ha.

.
.
Operationen gick bra. Jag tror att jag kan känna skillnad, eller det gör jag. Men någonstans trodde jag såklart att smärtan skulle helt försvinna och att jag skulle leva ett normalt liv utan smärta. Men tji fick jag. Jag har såklart ont fortfarande, även om det inte är lika illa, men det stör mig fortfarande.
Jag gick på med dunder och brak så fort jag fick börja jobba igen. 100 % vad annars?
Jag tycker det är så himla roligt att jobba och få den sociala biten för otroligt mycket för mitt mående. Men smärtan som blir när jag tar det lugnt och varvar ner är inte speciellt underhållande. Jag har sådan tur som har Jennie, min skatt. Hon har tagit så otroligt bra hand om mig det senaste halvåret. Hon gör det alltid men hade inte klarat det utan henne. Behovet efter operationen var stort. Behövde hjälp med precis allt. Jag kunde iaf gå på toa själv men allt det andra fick hon göra.
Hon är så stark. Jag fattar inte hur hon klarar det, jobba och ta hand om mig heltid. Inte en suck hon gjorde, inte ett hårt ord mot mig. Hon gav hela sitt jag till mig, och jag tog girigt emot. Hon förtjänar allt bra i livet, det gör hon, min vackra. Som jag älskar henne, går inte att skriva i ord.
Men nu är jag som sagt på benen igen och förhoppningsvis blir det bättre snart, försöker kämpa på och jag tror faktiskt att jag kommer att klara det.

Snart åker vi, det ska bli så skönt. Även om det bara är en liten stund så är det iaf till värmen och lediga dagar tillsammans.
Jag längtar. Efter det är det inte långt kvar tills semestern, ännu bättre. Då är det fyra veckor ihop med min kärlek.
.
.
.

Basterd child that  I am.

You can see it, in my swagger.