stressen över att vara borta två veckor börjar krypa på. det är lång tid. antagligen lättare för mig än för henne. jag tar mig till solen och billig öl. men efter det lämnar jag henne aldrig igen. det blir hon och jag som sitter på ett plan nästa gång. finns så mycket jag vill göra med henne. vill dela varje sekund. minut. timma. dag. månad. år med henne. min vackra.
.
all annan stress börjar krypa närmre med. jobb. livet. flytt. försöker ta det med ro men jag funkar inte så. känner att humöret dalar och det är inte bara pågrundav PMS. tyvärr. underbart det hade varit om jag kunde skylla allt på det. men icke. försöker att inte oroa mig. allt flyter faktiskt på ändå. men antar att det är normala tankar jag sitter inne med. är inte skicklig på att dela med mig av dom. det bevisas åter och åter igen att det inte är lönt. jag har tur som har hittat min livs kärlek. men frågan är om hon borde höra allt. ska jag lasta över alla tankar och fundering på henne. jag vill förvisso att hon ska göra det med mig. vill höra allt hon tänker och funderar på. alla små mörka och ljusa vrår i henne. vill känna henne fullt ut. vi delar så många fina timmar ihop hon och jag. där vi pratar. bara rår om varandra. det är underbart. inget jag känt innan. inget jag har velat innan för den delen heller.
med henne känns allt rätt.
.
tråkigt när man börjar avsky sin bästa vän. när varje liten sak irriterar en. är inte bara mig det är fel på. allt handlar om att ge och ta och det har denne inte gjort på länge nu. bara tar och tar. där jag blir sårad. säger saker som går rakt in i hjärtat på mig och vrider om så det gör ont. visar det inte. eller jo det gör jag. med att bli tyst. säger inget. svarar bara på vad denne har att säga. försöker väga orden innan dom kommer ut så det inte ska bli en elak kommentar tillbaka, där jag får mig att känna mig dum. det får mig att fundera. det kanske är så att jag är dum. att jag inte fattar och lever i någon lite värld som jag själv tror på? det tär på krafterna och jag kommer inte bort. är fast. men det brister nog snart. snart kanske jag kan ta mig mod att berätta hur det känns för mig. berätta att det sårar. utan att byr mig om denne blir arg, ledsen och kommer med mothugg som kommer få mig att känna mig underlägsen och dum. ja, kanske snart.
.
men snart flyttar jag ihop med min vackra. då är det hon och jag mot världen. plus dom två små lurviga. det blir min familj. min alldeles egna. där jag känner mig hemma och trygg.
.
.
she called me baby.
baby, all night long.
