.
Olustig känsla när man inser att man är påväg mot den berömda väggen i rasande fart.
Jag är uppriktigt sagt förvånad. Inte trodde jag att det skulle bli så illa. Hur har jag inte sett alla tecknen? Eller är det så att jag inte ville se dom. Gått i tron om att allt kommer ordna sig. Nu har dock insikten om att det inte är så lätt landat och jag får helt enkelt ta till alla medel för att det ska lösa sig.
Nedslagen är känslan efter olustig. Totalt. Jag ventilerar och bollar med min kärlek. Åter igen, tur att jag har henne. Jag tror att det kommer lösa sig, men löser det sig tillräckligt fort? Jag ser fram emot semestern och just nu tar jag en dag i taget och hoppas på att dom flyter på utan större problem.
Det dåliga samvetet kommer krypandes, men jag får helt ärligt bara erkänna att jag mår inte bra. Jag orkar inte höra av mig. Jag orkar inte engagera mig. Punkt och slut.
Men hoppfull är jag trots allt. Jag håller tummarna för att det blir ändring och att jag kommer in på skolan. Då kan jag utvecklas, bättra självförtroendet och leva.
.
.
.
.

There is nobody else but you.