linjen är skör.

kan inte rå för det. det kommer bara över mig hela tiden. den gnagande känslan att jag gör fel.
allt, mot vänner, på jobbet och mot familjen.
tror att kroppen säger upp sig för att den inte orkar med alla besvikelser och självömkan.
antingen får jag göra det fullt ut eller inte alls, man kan inte göra det halvdant.
känns som det äter upp mig från det allra innersta. arbetar sig utåt. likt spetälska.
jag kan inte göra allt för att lätta mitt dåliga samvete, för jag får mer av det. det är inte alltid rätt det jag gör. men gudarna ska veta att jag försöker. men det blir så fel.
ni behöver en stabil grund i era svåra tider. inte någon som velar fram och tillbaka. som säger en sak i ena sekunden och ändrar sig i andra.
jag har tappat lusten och orken. det som fanns är som borta med vinden och varje steg blir en kamp mot en ljusare framtid.
jag försöker behärska mig, inte tappa all kontroll.

ni skall vara glada som har varandra för den kärleken är sällsyn. ta vara på den.

/Liz