Sommar

.
.
.
Då har vi äntligen flyttat, blev inte riktigt som vi tänkte oss men detta blir bra med.
Skönt med något nytt, ett helt nytt läge och större. Vi är ett bra team jag och min kärlek. Vi behöver inte bråka om saker utan vi gör det vi kan och båda två kämpar på.
Vi kommer få så fint, det har vi iofs redan.

Semester, den där veckan blev inte heller som vi hade tänkt oss. Dom där känslorna man hade när man var liten kom tillbaka. Där självförtroende var i bott. Rädslan för att göra fel var alltid konstant och den kom krypandes tillbaka. Kuvad tror jag nästan att rätt ord kan vara.
Jag ser nu varför jag har varit och är som jag är. Många saker kom till klarhet, någonstans är det lite skönt att ha fått rett ut varför. Vissa saker kan man skylla över på andra. Vuxna gör mer skada mot barn än vad dom tror, allt är säkert inte medvetet men vissa saker måste man veta om att man gör. Att trycka ner ett barn och få den att tro att den inte är värd något eller duktig är inte okej.
Jag har många sidor kvar att arbeta med, jag har kommit långt i att bygga upp ett självförtroende och ändå tycka att jag duger och kan saker, men på den veckan lyckades det rasera och få mig att känna mig dum. Jag hatar känslan av att känna mig dum.
Jag hatar lika mycket den där känslan att jag inte vill göra någon arg, ledsen eller besviken när personer som borde vara mig nära gör mig det konstant. Att inte kunna säga ifrån utan bara svälja skiten, det är inte riktigt så jag är längre men då, jag svalde och teg.
Den vuxna borde ta på sig vuxenrollen och säga hur denne känner. Berätta att du inte bryr dig, att du inte är intresserad istället för att visa det och tiga. Låt inte mig behöva göra slut. Jag är inte den som har satt mig till världen. Jag ber inte om stödet. Men jag vill veta att det finns där om jag behöver.
Varför ska jag behöva vara den vuxna? Det är så mycket känslor som kommer nu, det vara väller fram. Det blir massa ordbajs för jag vet inte hur jag ska få ner dom i ord, eller hur jag ska kunna sortera. Jag är bara så besviken, så ledsen och så jävla arg. Arg för att jag låter det krypa inpå och ta fram dom fula sidorna. Besviken för att jag inte betyder något. Ledsen för att jag blir ignorerad.
Jag måste vara den som gör slut.

Men snart kommer värmen, vi får en ny start jag och min lilla familj. Vi ska njuta och bara vara med varandra, ingen stress.
Jennie, jag älskar dig. Tack för att du ALLTID står vid min sida, att du tar hand om mig när allt blir för mycket. Psykiskt och fysiskt. Du är den bästa som finns, utan dig är jag inget. Du ger mig så mycket värme och kärlek Du är så otroligt stark och klok. Att du är min fru är som en dröm som slagit in. DU och JAG för alltid! Genom allt ska jag stå vid din sida. Hålla din hand och ge dig allt du vill ha.

.
.
Operationen gick bra. Jag tror att jag kan känna skillnad, eller det gör jag. Men någonstans trodde jag såklart att smärtan skulle helt försvinna och att jag skulle leva ett normalt liv utan smärta. Men tji fick jag. Jag har såklart ont fortfarande, även om det inte är lika illa, men det stör mig fortfarande.
Jag gick på med dunder och brak så fort jag fick börja jobba igen. 100 % vad annars?
Jag tycker det är så himla roligt att jobba och få den sociala biten för otroligt mycket för mitt mående. Men smärtan som blir när jag tar det lugnt och varvar ner är inte speciellt underhållande. Jag har sådan tur som har Jennie, min skatt. Hon har tagit så otroligt bra hand om mig det senaste halvåret. Hon gör det alltid men hade inte klarat det utan henne. Behovet efter operationen var stort. Behövde hjälp med precis allt. Jag kunde iaf gå på toa själv men allt det andra fick hon göra.
Hon är så stark. Jag fattar inte hur hon klarar det, jobba och ta hand om mig heltid. Inte en suck hon gjorde, inte ett hårt ord mot mig. Hon gav hela sitt jag till mig, och jag tog girigt emot. Hon förtjänar allt bra i livet, det gör hon, min vackra. Som jag älskar henne, går inte att skriva i ord.
Men nu är jag som sagt på benen igen och förhoppningsvis blir det bättre snart, försöker kämpa på och jag tror faktiskt att jag kommer att klara det.

Snart åker vi, det ska bli så skönt. Även om det bara är en liten stund så är det iaf till värmen och lediga dagar tillsammans.
Jag längtar. Efter det är det inte långt kvar tills semestern, ännu bättre. Då är det fyra veckor ihop med min kärlek.
.
.
.

Basterd child that  I am.

You can see it, in my swagger.

Kronisk smärta

Vad kronisk smärta gör med dig. Eller snarare mot dig
Den förändrar din personlighet, inte till det positiva.
Den tar bort det roliga i livet. Den tar bort allt runt omkring och helt plötsligt handlar allt om smärtan. Den är där konstant, inte som en trevlig följeslagare, utan som en obehaglig skugga som ingen ser. Att inte bli förstådd eller tagen på allvar är mer vanligt än ovanligt.
Smärtan gör en arg, så otroligt arg och frustrerad. Att inte kunna få någon slags ro. När du väl har vant dig vid smärtan och någonstans tror att det inte kan bli värre, så kan det till all förtret det.
Så all smärta som tillkommer blir så mycket värre, är det en vanlig förkylning så tar det på hela kroppen och smärtan blir nästan outhärdlig.

Att inte vara lika glad eller att inte kunna vara lika stöttande för att smärtan i dig gör att du inte orkar är hjärtslitande. Den lockande tanken att lägga sig under täcket, gå i ide, är tyvärr inte en fungerande metod. Smärtan är kvar när du vaknar, om du ens somnade.
Att inte orka det alla andra orkar är nedslående. Man vill så mycket men orkar så lite. Hålla samma takt som en frisk människa kommer slå tillbaka senare samma dag eller dagen efter.

Men efter denna operation så kommer en stor del av smärtan som gjort att min personlighet har förändrats vara borta. Jag kommer förhoppningsvis orka mer, sova bättre och kunna finnas där för min älskling. Även om jag är orolig nu för att det är en annan smärta så vet jag att det läker och det får ta sin tid. Jag ska bli glad igen. Jag ska ta tillbaka livet!

Något nytt

Och där tog livet en riktning som jag inte var beredd på eller trodde.
På en vecka har jag varit på arbetsintervju, fått jobbet och gått på tjänstledighet. På tisdag börjar jag det nya jobbet. Detta ska bli spännande och intressant. Är sådär jätte nervös. Pirrar i magen, vill spy, skratta, gråta, ringa och säga att jag ångrar mig och helst av allt börja helst igår för att det ska bli så kul.

Samtidigt så börjar min kärlek sitt nya jobb. Är stolt över henne att hon tog sig bort från stället som har varit hennes trygghet i många år och testar på något nytt.
Du är grym älsk!

Håller tummar och tår att detta blir bra för oss <3 p="">

 

 

 

Addicted to you.

 



.
.
.

Nu har det börjat.

Min vandring till en bättre, lättare och mindre smärtfylld vardag.

Det har varit tufft psykiskt och fysiskt.

Ledsamt samtidigt lättande.

Att få en stöttning och råd gör det lättare.

Äntligen få den hjälp man behöver så man kan ta sig fram.

Trots att det är på gränsen till gråt så kämpar jag på. Visste inte att det skulle ta så styggt på kroppen, om inte annat hur styggt det skulle ta på psyket.

Jag får tacka min vackra. Hon står ut med mig när jag kommer hem och är som ett utskitet äpple. När det inte finns en kraft kvar. När tröttheten slår en medvetslös. När smärtat är nära till outhärdlig. När gnället och pratet är det enda som hörs. Då är hon vid min sida, ger mig sin kärlek. Ger sitt tålamod, lyssnar och förstår.

Det dåliga samvetet gnager vidare. Samtidigt som jag vet att det kommer bli bättre. Vill att hon ska ha det bra och det kommer det bli nu. Jag ska bli som ny. Få en ny kraft och jag ska vara mer medveten om min kropp.

Jag får lära mig mina gränser.

Balans.

Styrka.

.

.

.

 

Thank you for loving me.



.
.
.

Jag tror jag hittat det jag vill göra.

I alla fall hittat rätt spår.

Jag ska försöka ta den vägen, helst rakt fram så jag når mitt mål.

Även om målet förändras så vet jag att jag vill utvecklas.

Kunna påverka och göra en massa förbättringar.

Jag har idéer och många lösningar men inte rätt verktyg.

Jag vill kunna se ändringarna och veta att jag varit med och påverkat.

Som det är nu påverkar jag men får inget för det.

Det är upplyftande att komma fram till hur jag vill ha framtiden.

Det ger hopp, en slags känsla av tröst.

För nu tror jag på att det blir bättre.

Jag ska klara det och jag vill klara det!

Jag vet jag har stöttning, hon är alltid bredvid mig.

Det är en trygghet. En trygghet som gör att jag tror på mig själv.

För detta är början på något stort.

Början på en framtid för mig. För oss.

Jag ska hitta dit.

Jag ska det.

Framåt.

.

.

.



Nu är vi hemma efter vår resa till Kuba. Landet med revolutionen att prata om, romen att dricka, cigarrerna att röka och musiken att spela. Ett spännande land med en otroligt vacker natur. Vi har varit på lite utflykter, bland annat varit på djungelvandring, besökt Havanna och Trinidad. Det var varmt och skönt, fick två veckor ensam med den vackraste jag vet och jag mös. Det var så underbart att ha henne nära och uppleva massa saker med henne. Jag fick sug i resetarmen nu och vill fortsätta åka iväg till värmen med min fina fru. Att ha gjort detta som bröllopsresa ångrar jag inte en sekund.

Nu är det dags att återgå till det "normala". Alla måsten och sådant som jag uppskattar om jag slipper. Men jag har fortfarande henne vid min sida. Det är det viktigaste och gör min vardag så mycket enklare och gladare.

 

Vackraste stunderna är med dig